| Los Angeles log | LAST UPDATED Nov 30, 2010 |
Så här ska en bil se ut. Det vet ni va?
Har sedan en dryg vecka funderat på att skaffa ny bil. Tja, egentligen har jag varit sugen på att byta ut vår Spyder ett bra tag då vi snart haft den i 2 år. Jag gillar ju att testa olika bilar och vill gärna hinna med att ratta så många som möjligt under åren här på jorden. Tidigare har vi inte vetat om vi skulle bli kvar här i USA vilket omöjliggjort ett bilköp, men nu är vi väl ganska fast här och det känns ok att låna en massa pengar och bränna på en kärra. Till Anns förvåning blir det faktiskt hojen som försvinner och byts ut mot en bil. Något jag säkert kommer att ångra när jag sitter där i bilkö varje dag och inte kan susa förbi mellan filerna.
Normalt älskar jag att leta och köpa bil, men denna gång har det faktiskt varit ganska frustrerande. Detta pga att jag inte riktigt vetat vad jag vill ha utan det har varit ett väldigt velande. I vanliga fall är jag säker på min sak och har siktet inställt på endast en eller högst två bilmodeller vilket är betydligt lättare. Från början funderade jag mest på Mazda RX-8 och Ford Mustang GT cab. Efter en provkörning tyckte jag dock Mazdan kändes lite klen med sina 212 hästar samt Mustangen lämnade ett ganska neutralt, kanske något klumpigt intryck. Lite av en slump gled jag förbi en Lotus-handlare, mest för att jämföra dagens Elise med den jag hade. Där fick jag då se den snorgröna Elisen på bilden ovan och blev naturligtvis störtkär. Helt klart det snyggaste jag sett! Visste faktiskt inte att de gick att få i den färgen men blev glatt överraskad att fler än jag älskar den gröna nyansen. De svarta stripsen som är en extra-grej gör faktiskt en hel del också, jag tycker inte den är lika snygg utan dem. Nåväl, en Elise skulle jag egentligen inte alls ha nu då planerna var att prova något nytt. Denna skönhet kände jag mig dock tvungen att överväga och bjöd ett par tusen under riktpriset. De nappade inte och en snorkig försäljare gjorde att jag ändå tappade det mesta intresset. Därefter blev jag ganska bestämd på en Nissan 350Z cab och det gick så långt att vi skulle skriva kontrakt. Det skar sig dock i sista stund eftersom de inte ville ge tillräckligt för hojen i inbytespris. Innan jag hunnit sälja hojen separat hann jag dock ändra mig igen och tankarna gled in på en Corvette cab. Där kunde jag inte riktigt bestämma mig om jag skulle hosta upp mycket deg och köpa nya C6-modellen som kom 2005 eller köpa en tidigare för en mindre slant. 2005:an och framåt har 400hk jämfört med de tidigare 350hk samt är den något kortare. Efter att kikat runt en hel del, även på nya, så bestämde jag mig för en gul 2004:a som fanns hos en bilfirma nere i Costa Mesa.
Då fick man dock lära sig den hårda vägen att för att låna pengar i USA så måste man ha lånat pengar innan. Fick alltså nobben från kreditföretaget i fråga. Efter detta har vi frågat runt en hel del och fått lära oss att hela kreditsystemet här funkar tvärt emot vad vi är vana vid. Har du aldrig haft en skuld i hela ditt liv och är miljonär flera gånger om har du ändå 0 i credit score (typ kreditpoäng). För att få låna pengar måste man alltså börja låna små belopp och sedan mer och mer, skaffa kreditkort, gärna flera, och utnyttja dessa för att på så sätt bygga upp sin "kredit-historia". Kreditbolagen rapporterar in att du har skulder och att du sköter dina betalningar och då höjs din credit score. Detta förklarar varför många amerikaner har många kreditkort samt varför även de som har pengar handlar det mesta på avbetalning. Helskumt system för en annan som är uppväxt med att "skulder är aldrig bra". Nu känns det ju lite synd att vi inte fick reda på detta tidigare, under den tiden vi har varit här hade vi säkerligen kunnat skaffa oss ett schysst credit score. Men, men..., det är bara att fixa lite kreditkort och börja låna deg nu. Till kommande Ferraris, Porschar, Lamborghinis, Lotus och vad det kan tänkas bli behöver det helt klart lånas mycket, mycket $$$.
Detta gjorde ju att de flesta bilplaner krossades och det blev alltså ingen Corvette. Man hör ofta att de här i USA lånar ut pengar till vem som, men efter att fått nobben på många ställen kan vi konstatera att utan någon credit history är det väldigt problematiskt. Hittade med lite hjälp ett par ställen där vi kunde få låna pengar och då jag sålt hojen kunde vi iaf lägga upp $10000 i handpenning vilket gjorde att de inte tar någon större risk. Galpin Ford var ett av de ställena och det hela slutade med att det blev en 2007 Ford Mustang GT convertible. Ingen direkt drömbil för mig, det är den på tok för stor och tung för, men den känns helt rätt att ha som fyrsitsig kärra. Är ju också första bilen med V8 för mig och det finns 300 mullrande hästar under huven. Vid provkörningen tyckte jag den var, som de flesta amerikanska bilar, lite för soft och mjuk i fjädringen. Efter att ha kastat på 18" Roush-fälgar med 275:or så blev det en annan femma. Nu är den stötig som bara den och man känner av alla ojämnheter, även väghållningen verkar ha tagit ett rejält skutt åt rätt håll. Bara haft den ett par dagar ännu, men hittills är vi klart nöjda.
Kan inte låta bli att flika in en kortis om vädret. Helt suveränt här nu. Screenshot:en här intill är från fredagsnatten. Lördagen blev som ni kan se kalasskön och var en av de första dagarna med 40+. Då inhandlades bilen och hojen såldes samt så var vi på kvällen nere i Dana Point. Monica och Rhonda hade där partaj som var väldigt lyckat. Tydligen har jag fått en ovana att ringa runt när jag kommer hem och är tankad. Ringer jag alltså till Sverige en söndags-morgon/dag och är ovanligt glad kanske jag inte kommer ihåg det så bra i efterhand ;-).
Superman började strålande med väldigt mycket action och snitsigt filmat så man nästan satt och duckade i biostolen. Hela första halvan kändes toppen och låg på minst en åtta i betyg. Andra halvan lämnade dock en hel del att önska. Tempot sänktes betydligt och filmen kändes inte alls medryckande eller speciellt intressant, knapp femma i betyg för den delen.
Devil Wears Prada var som väntat en Ann-film mer än en Claes-film. Får dock ok även av mig trots att jag fann den ganska stressande och inte kan förstå varför någon som är fullt frisk skulle acceptera en sådan anställning som tjejen i filmen gör. Extra plus till Meryl Streep som är helt strålande och som gjord för rollen som iskall boss.
You, Me and Dupree blev nog en liten besvikelse. Klart sevärd, men hade hoppats på mer. Kändes som de hållt igen för mycket och skulle ha gjort den lite mer "crazy".
| e-mail: claes.erlandsson@gmail.com | Visitors: |
|