 |
Texas log |
|
LAST UPDATED July 30, 2017 |
Två combos för Ann och mig denna månaden, och vi testade då för första gången att droppa kidsen på Adventure Kids. Det är ett ställe här i McKinney som erbjuder diverse aktiviteter och där man inte bokar tid utan bara svänger förbi med ungarna. Både Neo och Martin gillade det skarpt; en anledning till det tror jag är att de visst fick glass och annat gottis där. Det verkade vara en lagom grupp med kids på plats och det kommer nog bli vårt förstaval vad gäller barnpassning framöver.
Vi spanade in Let's Be Cops som verkade lovande på trailern. Den handlar om två killar som klär ut sig till snutar och blir mer och mer insyltade i verkligt polisjobb. Den var inte tokig alls, men betyget blir inget extra då den endast bitvis bjöd till skratt. Andra filmen för Ann och mig blev Keanu Reeves senaste, John Wick. Den hade jag aldrig hört talas om innan, men bara ett par dagar innan premiären fick den helt plötsligt väldigt mycket uppmärksamhet pga recensioner som hyllade den. Jag är lite förvånad av dess höga betyg då action-rullar med sparsam story normalt inte får toppbetyg av recensenter. Här bjöds det på en body-count som jag inte sett på mycket länge, och jag tror t o m Reeves manglade ner fler personer än vad t ex Arnold betade av i kultrullen Commando. Ann tyckte väl det blev lite tjatigt, men den får ganska högt betyg av mig då man satt på helspänn mest hela tiden, dvs det var inga döda stunder utan action så gott som hela tiden. Det blir inget superhögt betyg dock då den inte bjöd på så mycket mer och det är definitivt inte en film jag känner att jag vill se om, men varje action-fan bör genast spana in den.
Alexander var precis vad man förväntar sig av en familjefilm från Disney. Lite för präktig för att kännas helt rätt, men tillräckligt rolig för att hålla humöret uppe. Steve Carell och Jennifer Garner är föräldrar till tre ungar och under en dag går det mesta fel, men naturligtvis blir allt bara så rätt till slut. Allra knasigast är nog tonårskillen som sumpar sin hot date, som han tidigare under dagen tokfjönsat för att behålla, bara för att vara med på sin lillebrors kalas (?!?).
Ann blev inbjuden av Bank of America till en förhandsvisning av The Book of Life. De hade hyrt in sig på LOOK Cinemas, vilket är en "äta-bio" vi inte spanat in tidigare. Trailern för The Book of Life var jag inte imponerad av, och då det är en Guillermo del Toro skapelse hade jag räknat med att den skulle vara ganska knasig och att jag inte skulle gilla den. Trevligt nog var den inte alltför "skum" och flöt på ganska ok. Den bjuder på lite Mexikansk "historia" och handlar om två killkompisar som fightas om deras gemensamma tjejkompis. En femma i betyg kanske inte ser så bra ut, men det är betydligt bättre än en 2:a eller 3:a som jag hade räknat med att ge den.
Neo går nu i andra klass och verkar fortfarande uppskatta skolan. Han gillar knasigt nog också att vara i skolan. Oftast vill han att vi tar honom till skolan så tidigt som möjligt, och det tidigaste man får lämna ungarna är 7:15, samt att vi gärna får hämta upp honom sent, helst vid 6-hugget (dvs 18). Det är väl helt ok, men man får väl se hur länge tjatet om att dra till skolan asap håller i sig... Denna vecka var slutet på första 9-veckors perioden vilket innebär att en fjärdedel av läsåret är avklarat och att rapport/betyg kommer med hem. Vi visste att Neo klarar sig bra i skolan, men grabben imponerade ändå med ett "A Honor Roll" diplom, alltså straight A's.
Trevligt nog verkar det vara poppis med neon-färger igen. Det är ju något jag gillade skarpt på 80-talet, och något som jag aldrig har slutat att tycka om. Mina (få) klädinköp drar sig gärna fortfarande till gul-grönt. Neo går gärna i färgsprakande utstyrsel, vilket väl delvis kan bero på att jag uppmuntrar det, men säkert även på grund av att de har en uppskattad gympalärare som också kör med en färgglad garderob. Bilden intill visar Neo på väg till skolan.
Av någon skum anledning är Pokemon populärt igen. Jag brukar oftast dela Neo's intressen, som t ex video-games, Lego eller bilar, men Pokemon-kort har jag aldrig ägnat mig åt, och jag ser absolut inte attraktionskraften med dem. Han maler på om alla dessa lustiga figurer och jag kan lite förstå hur mitt tjat en gång i tiden lät i morsans öron. Minecraft spelas det fortfarande bitvis, men verkar mest begränsas till att ladda ner någon mod då och då. Vita-versionen hade nyligen premiär, vilken naturligtvis införskaffades, och det innebär att "riktiga" Minecraft för första gången finns i bärbart format. Den sedan länge tillgängliga versionen för Android är endast något som kallas "Pocket Edition" och innehåller visst inte allt. Själv har jag fortfarande inte direkt spelat det och vet inte skillnaden mellan versionerna, men man kan väl utgå från att PC-versionen är överlägsen.
Martin, som har ett år kvar innan det är dags att gå i samma skola som storebror, har precis fått tillbaks sin tablet. Hans Sony Xperia Z2 Tablet var en sväng hos Sony-doktorn för att fixa spräckt skärm. Vet inte riktigt vad som hade hänt, dvs om han tappat den eller om det var taskig skärm, men tyvärr gick det inte på garantin. Utöver Android-spelande har Martin återigen gått över lite till Nintendo och lirar för tillfället mestadels Super Mario 3D World, men spanar bitvis också in Lego City: Undercover (Chase McCain). För tillfället är det jakt efter att få tag på 130 gröna stjärnor för att komma vidare i Super Mario 3D World.
Den lokala Ford-handlaren hade fått in första Mustang GT:n förra veckan. Neo och jag var och provkörde och trevligt nog var den svarta kärran vi rattade utrustad med Performance Package (PP), vilket också innebär att det var manuell växling då PP endast går att få med manuell låda. PP är något jag absolut vill ha på min kärra, men tyvärr kunde man av någon lustig anledning inte få det till cab-versionen. Främst är det den hårdare fjädringen jag är ute efter och jag räknar stenhårt med att få byta ut den direkt. Att köra en variant med PP var därför väldigt bra då man sedan kan referera till den för att beskriva hur fast och stadigt man vill ha det.
Nu fick vi tyvärr inte lika mycket tid med bilen som jag hade hoppats på då den faktiskt hade blivit såld när vi kom tillbaks från provkörningen. Dvs de ville greppa den direkt och piffa till kärran innan kunden skulle komma och hämta den och det blev alltså ingen extra tid för att kika runt och testa saker. Det blev väl i alla fall totalt runt en halvtimme med bilen och jag kan tveklöst säga att det är ett väldigt uppköp jämfört med tidigare modeller. Den 2007:an vi hade är helt klart den minst omtyckta kärra jag haft, även om vi klart gillade mullret från V8:an. Denna modell, a la 2015, har trevligt nog förbättrats på alla punkter. Inredningen är nu i klass med andra bilar och är inte alls lika oattraktiv som tidigare. Stolarna var bra, reglagen kändes ok, och ja, det mesta kändes väldigt bra.
Att köra den var också helt ok. Den tightare fjädringen, dess helt nya "independent suspension system", och säkert en hel del andra grejer jag inte har en aning om, gjorde att det nu kändes som att man hade klart hyfsad kontroll på Mustangen. Naturligtvis känns bilen fortfarande hyfsat stor, större än t ex den BMW 135 som jag normalt rattar, men det är ändå ok nu när bilen följer med fint. Detta var vad jag var mest orolig för över att köpa Mustangen innan provkörning, och som väntat är det ingen Lotus Elise, men den känns klart "nimble" and "agile" för den typen av bil. 435hk är 5 mer än jag hade i Corvetten. Som väntat är jag inte direkt impad av dess prestanda, men det rör på sig tillräckligt. Det tar ett tag att känna av en bil, men denna försmak bjöd på vad jag hade hoppats, dvs en klart förbättrad Mustang som förändrats mer än utseendet skvallrar om. Neo var också nöjd, förutom när han flög in i framsätet och slog i snoken. Nu väntar vi på att vår gula variant ska byggas och levereras.
Vi har nu bott fyra år i Texas och jag trodde jag skulle vänja mig, men istället blir det bara värre och jag stör mig bara mer och mer. Det jag syftar på att de hiskeliga husen som är så vanliga här i trakten, vilka alltså tyvärr bara ser fulare och fulare ut i mina ögon. Vi är väldigt nöjda med Texas över lag, men just utseendet på kåkar är den absolut största nackdelen då ett standardhus här, enligt mig, är helt anskrämligt.
Nu gäller detta inte alla byggnader, utan jag syftar endast på privatbostäder av nyare modell, vilket innefattar villor byggda de senaste 20-25 åren. Äldre kåkar, dvs de byggda på 80-talet och innan, ser väldigt trevliga ut. Även andra typer av byggnader ser oftast helt ok ut, t ex affärer, lägenhetskomplex, lagerlokaler och t o m kyrkor, som jag annars normalt inte gillar stuket på.
Detta är inget som en besökare tänker på, utan man måste in och ratta bland villakvarteren och leva med det ett tag. I början när vi bodde här reflekterade jag knappt alls över de näst intill identiska trista husen och även efter ett år här i norra Dallas kan jag inte minnas att jag störde mig sådär värst, trots att vi då kikade på hus en hel del. Jag har aldrig tyckt dessa nyare kåkar varit snygga, men det här att jag stör mig på dem är något som kommit mer och mer. 95% av de nyare villorna ser hiskeligt tråkiga ut och man blir riktigt deprimerad av att titta på dem. Hade endast ett hus sett ut så, och övriga intilliggande hus hade haft lite annan still, eller annan färg, hade det varit helt ok, men att alla hus ser så likadana ut, och har otroligt tråkiga dystra färger, gör att det blir väldigt deprimerande.
Hur denna byggnadsstil kunnat bli populär kan jag liksom inte förstå, och inte heller varför alla byggare kör med samma stil. Tittar man på äldre hus, i t ex gamla McKinney eller södra Plano, ser de jättetrevliga ut. De har ofta olika färger, och glada färger, har inte en massa lustiga krusiduller, samt är inte onödigt höga och har en taklutning där man faktiskt kan stå på taket. Varför byggarna går från att bygga trevliga varierande glada kåkar, till att bygga anskrämliga hus i dunkla tråkiga färger med omotiverade stora höga tak där alla hus ser likadana ut kan jag liksom inte förstå. Smaken är naturligtvis olika, men att alla skulle gilla dessa dystra kåkar känns inte speciellt troligt.
Är det de fulaste husen jag någonsin sett? Nja, troligen inte, men de enda jag kommer på just nu som konkurrerar i den kategorin är när man ser filmer från förorter i England. De kåkarna och områdena brukar ta mig tusan se ännu dystrare och bedrövligare ut.
Vi var väldigt nära att bygga i ett område där det var 100% sådana tråkhus som jag syftar på. Vårt hus hade stuckit ut duktigt då vi hade haft vitt tegel (istället för någon dunkel röd variant), samt så hade vi minskat taklutningen. Turligt nog hamnade vi inte i ett sådant område, vilket inte berodde på att vi ändrade oss, utan för att den tänkta tomten visade sig vara för liten för vårt hus. Istället landade vi i det enda område jag känner till där tegelhus inte är tillåtna. Detta gör att husen i "The Settlement", som vårt område heter, ser betydligt trevligare ut. De har olika färger, är byggda av olika firmor, har olika typer av tak, och har generellt olik stil som gör att inget hus är exakt likt något annat.
Normalt har jag absolut inget emot tegelhus, så det är inte på något sätt enbart teglet som gör att jag tycker de flesta husen här är så anskrämliga, utan just de dunkla färger de använder tillsammans med byggstilen. Nedan är ett exempel på de val som ges i vissa områden. Inte alltför vackert va?!?
Man skulle kunna tro att man vänjer sig vid husen, men istället är det alltså tvärt om. Jag hoppas att mitt ogillande inte eskalerar ytterligare, utan att det vänder. I vilket fall är jag naturligtvis extra glad att vi har hamnat i ett så annorlunda område. Även bortsett från det faktum att husen ser trevliga ut är vi väldigt nöjda med platsen vi byggde på och det finns inget ställe i Texas där vi hellre skulle vilja bo. Läget känns kalas, med ovanligt stor tomt, schyssta grannar, nära till det mesta, och precis lagom 1 mile till freeway:en.
Nu är inte alla andra kvarter fyllda med "ugly houses" utan det finns områden här i norra Dallas som har lite blandade hus, typ 50-70% av de tråkhusen jag pratar om, men där någon byggare även klämt in ett lass gladare hus, då oftast med lite medelhavs-stuk och putsad fasad i olika färger. Dessa "annorlunda" hus gör att hela området ser helt ok ut och jag hade inte mått dåligt av att bo i ett sådant område heller. När det dock är 100% tråkhus, vilket alltså tyvärr är det vanligaste, ser det för bedrövligt ut och, återigen, jag är så glad att vi inte hamnade i ett sådant område. När vi var på g att bygga (för ungefär 3.5 år sedan) tänkte vi inte så mycket på grannhusen, utan var mest ivriga att komma igång. Nu blev det trevligt nog väldigt bra till slut.
| e-mail: claes.erlandsson@gmail.com | Visitors: |
|